Ja vad ska man säga. Middagen blev lång, lite halvtrist (eftersom jag var den enda nyktra eftersom jag skulle skjutsa hem alla) och maten var för första gången hemsk. Men jag gillar ändå middagarna hemma hos min farbror. 

Det är alltid samma sak när man kommer dit. Vi kramas och Sonja, min farbrors fru slår sig ned i vardagrummet tillsammans med oss och berättar om någon av de senaste resorna de gjort. Sedan övergår samtalsämnerna till något mer skvallerliknande där hon berättar om sina vänners vänner som skilt sig och gjort det ena och det andra. Och så sitter vi och berömmer deras vackra lägenhet som är fylld med antika saker och möbler som de köpt in från världens alla hörn. Varje sak har en historia som Sonja gärna berättar, och även fast vi hört det förut så lyssnar vi noggrant.

Under tiden är min farbror Eddie i köket och fixar dricka till oss alla. Skumpa, vin, gin & tonic och i mitt fall - alkoholfri cider. Vardagsrumsbordet pryds av små stenar formade som ägg, och skålar med Wasabi- och cashewnötter i som tilltugg.

Orientalisk musik spelas i lägenheten och maten har precis blivit färdig och vi slår oss ner vid ett snyggt dukat bord i deras matsal prydd med blå/guldiga tapeter. Och så kommer den första rätten. Förrätten består av sill, potatis och en stark god ost, givetvis upplagda snyggt på en tallrik. Grejen är bara att jag verkligen hatar sill men försöker ändå klämma ner de sliskiga bitarna.

Jag ger tillslut upp och lassar över mina rester av sillen till pappa, som äter i princip vad som helst. Så kommer huvudrätten, och det är här jag fortfarande äcklas över tanken. Lamm. Jag äter helt enkelt inte lamm. Särskilt inte ett blodigt lamm som ligger och skriker på min tallrik.

Här behövs det väl sägas att jag inte är så vidare förtjust i kött över huvudtaget, men jag äter det ändå, med många undantag. Det blir inte bättre av att Sonja sitter och förklarar vad det är för lamm och att hon rensat ut alla senor, "men oj här hitta jag visst en liten sena ändå!". Jag ville bara skyffla ner min mat i papperskorgen. Men nu var jag ju trots allt på fin Östermalmsmiddag, och mina kära släktingar har stått och lagat lyxig mat till oss alla. Så jag skar ut små, små bitar av det lilla stackars lammet och dränker det i sås och grönsaker innan jag stoppar det i munnen.

Fem små bitar senare orkade jag inte vara artig längre och lämnade köttbiten på min talltik. Jag kände mig verkligen som Phoebe i tv-serien vänner när hon sitter hemma hos Mikes föräldrar och blir bjuden på lamm, fast hon är vegeterian, och verkligen kämpar med att ta en tugga och sen går och spyr.

Efterrätten var mest uppskattad eftersom den aldrig kan bli fel, så jag hävde i mig glass och jordgubbar. Och någonstans där i efterrätten så har alla blivit lite smått dragna och min farbror börjar helt plötsligt skoja med mig och syrran om vi skyddar oss när vi har sex med våra pojkvänner. Tryckt stämning är bara förnamnet, men han verkade inte känna av den och fortsatte fråga mig när jag tänker skaffa barn. ¨

Eddie - Men Malin vill du ha det snart eller om tio år liksom?
Jag - Öh, mer om tio år. Jag vill hinna göra karriär först. Jag är inte riktigt redo för barn heller..
Eddie - Åh tänk, barnbarn vad underbart! Jag har ju inga egna barn men jag har hört att det ska vara bättre att få barnbarn än sitt eget, eller vad säger ni? (vänder sig till mamma och pappa som sitter knäpptysta)

Pappa - Ja Malin.. Du bestämmer ju själv.. Men du behöver inte ha så bråttom kanske (nervöst skratt)

Kvällen blev i alla fall bättre och vi satt och pratade om lite mer bekvämare saker och drack kaffe tillsammans. Sedan bar det av hemåt. Första gången jag körde med bilen inne i stan sen jag tog mitt körkort och det kändes precis som jag övningskörde igen. Haha.