Har total skrivtkramp vad gäller mitt socialreportage. Har varit en jättebra dag då jag har intervjuat de sista personerna och varit med lugna gatan värdarna ute i kollektivtrafiken och sett hur de jobbar. Men nu när jag sitter här med alla mina anteckningar och foton så får jag inte ihop nånting. Jag pressar mig själv så hårt att det inte kommer ut och jag sitter bara och stirrar in i skärmen.

Längtar bara tills Sagar kommer hit ikväll och att jag sitta i skolan i morgon och skriva färdigt allt. Men samtidigt måste jag börja nu om jag ska hinna färdigt text och layout tills på fredag.

Nej nu går jag och duschar istället...

Fotot taget idag.

Gick upp för en liten stund sen och är sjukt sugen på en cosmopolitan av någon konstig anledning?

Ska iväg till rådhuset om en timme och träffa Lucy som ska visa hur lugna gatan jobbar på tunnelbanan. Men först ska jag se till att äta något så jag pallar den här dagen.

Ha en fin dag allihopa!

Det är krig i Stockholms lokaltrafik. Jag själv blev delaktig i det ungefär samtidigt som jag med egna ögon såg vad de där äldre damerna på bussar och tunnelbanor egentligen sysslar med. För er som inte åker i lokaltrafiken dagligen kanske ännu inte har lagt märket till det, men jag som vid ungefär samma tidpunkt måndag till fredag åker till och från skolan har sakta men säkert börjat räkna ut deras sluga strategi.

Det är alltid samma sak, jag står ute och fryser vid den gröna glaskuren tillsammans med ett tjogotal andra människor som tålmodigt väntar in bussen som ska ta dem hem efter en slitsam och lång arbetsdag. Alla pustar och fnyser och tittar på sina armbandsur som minsann slagit en minut över det klockslag som busstidstabellen visar. Så dyker äntligen det långa röda fordonet upp bakom backkrönet och människorna radar snabbt upp sig på ett någorlunda rättvist led efter de som har fått vänta längst.

I samma stund ser jag i min ögonvrå hur de små vithåriga figurerna plötsligt dyker upp. Inne i köpcentrumet har de stått och värmt sina nylonklädda ben och vågar sig först nu med kvicka små steg ut i kylan. I början la jag inte märket till dem, kanske pågrund av deras kortväxthet, men så en dag kände jag en liten men hård armbåge i sidan och tittade därefter ner och fick syn på en vinröd basker.

Då började jag förstå, att de små tanterna tränger sig! Så efter den incidenten började jag hålla ögonen öppna, och inte helt förvånad kom dem dagen efter utspringandes från köpcentrumet när bussen kom, och med käppen i högsta hugg och armbågarna i position som andra takten i kycklingdansen kommer de och knuffar sig före alla oss frusna människor i kön.

Sedan dess har jag tänk mycket på det där, och den enda anledningen jag kan komma på till varför de skrynkliga små människorna tränger sig är förmodligen för att de är rädda att vi ungdomar inte ska dela med oss av våra sittplatser. Jag måste här poängtera att jag tidigt fick lära mig att man självklart erbjuder sin sittplats till en äldre dam eller man när man själv har två friska ben man gott kan stå på.

Men de äldre sätter sig själva i en knivig situation där i alla fall jag inte känner mig särskilt givmild till att dela med mig av min plats när de kommer och knuffas i kön och tror att de har något slags företräde bara för att de är gamla. Visst, vi kommer från två olika generationer, där de blivit lärda som barn att man ska behandla de äldre med respekt. Och jag kan delvis hålla med om att dagens ungdomar inte alltid ger dem den respekt som de förtjänar. Men samtidigt blir det inte bättre av att reta upp oss ungdomar.

Min vän Elin berättade om en gång då hon satt en sen kväll på tunnelbanan med en kompis. Vagnen var nästan folktom, och det fanns mängder av lediga sittplatser. In kommer en surkäring. Man kan känna igen dem på håll, med sina skrynkliga läppar hopsnörpta till en grimmage, letandes efter en tonåring att gnälla lite på. Elin som sitter med benen korsade på sätet snett emot ser hur damen kommer fram till henne och snäser "ta bort fötterna!" och Elin respekter detta och tar ner dem från sätet. Hon tror sedan att damen ska gå vidare, men sätter sig istället där Elin nyss haft sina fötter.

Elin och hennes kompis tittar frågandes på varandra och blir tysta en stund. Och det är här jag inte längre tror att äldre människor är små sköra varelser som vi ungdomar borde ta lärdom av, utan att de egentligen är hemska små monster. Tanten tar nämligen upp sin käpp och börjar slå på Elins knän som hon tydligen tycker är för nära hennes medan hon skriker "akta, ta bort!".

Historien talar för sig själv, men om jag ändå måste se det från det andra perspektivet så kan jag även göra listan lång på händelser där vi faktiskt tar äldres sittplatser och vägrar att flytta på oss, där vi inte hjälper en gammal dam som tappat ut varororna från sina matkassar, eller där vi låter en man med rullator kämpa med att få av den från bussen själv.

Kanske är det dags att lägga ner stridskäppen och istället börja respektera varandra som medmänniskor. Någon måste ju ta det första steget. Så nästa gång jag ser en surkäring som vill ha min plats så ska jag vänligt låta henne få den. Men då vill jag att hon tar bort sin armbåge från min midja nästa gång hon vill på bussen.