Varje torsdag i flera veckor nu har jag mött sopbilen på morgonen när jag ska till tåget. I början la jag bara märket till att den alltid befann sig på samma sträcka vid samma tidpunkt då jag gick där, men sedan la jag också märket till att några unga killar sprang ut och in på folks uppfarter och hämtade soporna.

För tre veckor sen gick jag där som vanligt påväg till tåget då jag mötte sopbilen. Då ser jag hur en av killarna snabbt springer ut ur bilen, korsar gatan mitt framför näsan på mig och vänder sig om och ler och säger godmorgon. Blev lite förvånad att han hälsade så jag svarade med ett leende tillbaks och traskade vidare och kom då på mig själv med att tänka att han var rätt söt.

Så idag går jag samma sträcka och ser sopbilen några meter upp på gatan, så jag rättar till håret och när jag närmar mig bilen ser jag samma kille komma gåendes mot mig. "Du måste vara morgonpigg" säger han, och eftersom jag var så inne i att se någolunda vaken och söt ut klockan 07.00 på morgonen så svarar jag "va?" och ler. Då blir han helt tyst, och det är de jag fortfarande undrar över.. Han fick nämligen inte fram några ord. Antingen var det för att han blev så jäkla nervös, eller så stammar han? Hur som helst rätta han till sin tjocktröja lite nervöst och fick sen fram igen "Du måste vara morgonpigg, du kommer ju gåendes här varje torsdag". "Hehe, ja.." klämde jag fram och sa sen hur ocharmigt som helst "Ha det bra! Hejdå!" och gick.

Och nu i efterhand minns jag inte ens hur han såg ut. Vet inte om han var charmigt söt, eller fult söt. Och jag gillar inte killar som blir nervösa, eller gillar och gillar, det kanske jag inte ska säga.. Men jag vill ha en man med självförtroende och som kan prata för sig.

Synd att jag måste vänta en hel vecka på att få träffa honom igen. Ska försöka prata lite längre då och verkligen spana in honom, och fråga vad han heter. Vem vet, kanske blir nåt mellan mig och den där sopgubben. Kul tanke i alla fall!