Har börjat få lite bloggtorka sen jag träffat Sagar. Yes, Mr S has now a name. Imorgon börjar vi skolan. Ingen där, förutom hans två klasskompisar vet vad vi har gjort under det här lovet. Men i morgon släpper vi bomben! Japp, skönheten och odjuret is coming out in public! Jag undrar vad folk kommer att säga.

Saknar honom nåt otroligt just nu. Han ligger hemma och läser sina böcker eftersom han bara har tillfredställt mig det här lovet. Känns som vi inte setts på jättelänge trots att han var förbi mig en sväng på jobbet igår. Blev så himla glad när jag fick se hans leende ansikte när jag vände mig om där jag stod och rullade en enchilada. Vi åt lite pizza, hängde med Dominik som också kom förbi, och sen åkte han. När man saknar någon så här mycket så vet man att man är kär!

I alla fall, jag har suttit och filat på en krönika hela kvällen som jag ska lämna in i morgon. Läs gärna och kommentera!

---

Surkäringarna vs dagens ungdom.

Det är krig i Stockholms lokaltrafik. Jag själv blev delaktig i det ungefär samtidigt som jag med egna ögon såg vad de där äldre damerna på bussar och tunnelbanor egentligen sysslar med. För er som inte åker i lokaltrafiken dagligen kanske ännu inte har lagt märket till det, men jag som vid ungefär samma tidpunkt måndag till fredag åker till och från skolan har sakta men säkert börjat räkna ut deras sluga strategi.

Det är alltid samma sak, jag står ute och fryser vid den gröna glaskuren tillsammans med ett tjogotal andra människor som tålmodigt väntar in bussen som ska ta dem hem efter en slitsam och lång arbetsdag. Alla pustar och fnyser och tittar på sina armbandsur som minsann slagit en minut över det klockslag som busstidstabellen visar. Så dyker äntligen det långa röda fordonet upp bakom backkrönet och människorna radar snabbt upp sig på ett någorlunda rättvist led efter de som har fått vänta längst.

I samma stund ser jag i min ögonvrå hur de små vithåriga figurerna plötsligt dyker upp. Inne i köpcentrumet har de stått och värmt sina nylonklädda ben och vågar sig först nu med kvicka små steg ut i kylan. I början la jag inte märket till dem, kanske pågrund av deras kortväxthet, men så en dag kände jag en liten men hård armbåge i sidan och tittade därefter ner och fick syn på en vinröd basker.

Då började jag förstå, att de små tanterna tränger sig! Så efter den incidenten började jag hålla ögonen öppna, och inte helt förvånad kom dem dagen efter utspringandes från köpcentrumet när bussen kom, och med käppen i högsta hugg och armbågarna i position som andra takten i kycklingdansen kommer de och knuffar sig före alla oss frusna människor i kön.

Sedan dess har jag tänk mycket på det där, och den enda anledningen jag kan komma på till varför de skrynkliga små människorna tränger sig är förmodligen för att de är rädda att vi ungdomar inte ska dela med oss av våra sittplatser. Jag måste här poängtera att jag tidigt fick lära mig att man självklart erbjuder sin sittplats till en äldre dam eller man när man själv har två friska ben man gott kan stå på.

Men de äldre sätter sig själva i en knivig situation där i alla fall jag inte känner mig särskilt givmild till att dela med mig av min plats när de kommer och knuffas i kön och tror att de har något slags företräde bara för att de är gamla. Visst, vi kommer från två olika generationer, där de blivit lärda som barn att man ska behandla de äldre med respekt. Och jag kan delvis hålla med om att dagens ungdomar inte alltid ger dem den respekt som de förtjänar. Men samtidigt blir det inte bättre av att reta upp oss ungdomar.

Min vän Elin berättade om en gång då hon satt en sen kväll på tunnelbanan med en kompis. Vagnen var nästan folktom, och det fanns mängder av lediga sittplatser. In kommer en surkäring. Man kan känna igen dem på håll, med sina skrynkliga läppar hopsnörpta till en grimmage, letandes efter en tonåring att gnälla lite på. Elin som sitter med benen korsade på sätet snett emot ser hur damen kommer fram till henne och snäser "ta bort fötterna!" och Elin respekter detta och tar ner dem från sätet. Hon tror sedan att damen ska gå vidare, men sätter sig istället där Elin nyss haft sina fötter.

Elin och hennes kompis tittar frågandes på varandra och blir tysta en stund. Och det är här jag inte längre tror att äldre människor är små sköra varelser som vi ungdomar borde ta lärdom av, utan att de egentligen är hemska små monster. Tanten tar nämligen upp sin käpp och börjar slå på Elins knän som hon tydligen tycker är för nära hennes medan hon skriker "akta, ta bort!".

Historien talar för sig själv, men om jag ändå måste se det från det andra perspektivet så kan jag även göra listan lång på händelser där vi faktiskt tar äldres sittplatser och vägrar att flytta på oss, där vi inte hjälper en gammal dam som tappat ut varororna från sina matkassar, eller där vi låter en man med rullator kämpa med att få av den från bussen själv.

Kanske är det dags att lägga ner stridskäppen och istället börja respektera varandra som medmänniskor. Någon måste ju ta det första steget. Så nästa gång jag ser en surkäring som vill ha min plats så ska jag vänligt låta henne få den. Men då vill jag att hon tar bort sin armbåge från min midja nästa gång hon vill på bussen.