Tänkte dela med mig av en av uppgifterna vi har arbetat med i skolan nu denna veckan. Det är en novell i fyra delar som vi skrivit på och läst upp för varandra. Tänkte det kunde vara kul så ni får läsa ett lite smakprov på det vi skriver. Vore också kul med kommentarer om ni gillade den eller inte!

Festen

Hon hade vaknat av värmen i rummet. Dragit av sig täcket som låg fastklistrat runt hennes kropp, för att få luft. Det dunkade hårt i huvudet. Kroppen vilade tungt mot madrassen och munnen kändes ovanligt torr.

    Hur länge hade hon sovit? Hanna öppnade försiktigt det ena ögat, och så det andra. Stirrade med suddig blick upp mot ett vitt tak med svarta sprickor i som sträckte sig likt ett spindelnät, runt en ynklig liten glödlampa. Hon kisade, försökte göra bilden skarpare. Fula blommönstrade tapeter omringa henne där hon låg.

    Det här var inte hennes rum, faktum var att hon aldrig sett rummet tidigare. Hon försökte tänka, men huvudvärken var så påtaglig att hon slöt ögonen igen. Istället lyssnade hon. Försökte på så sätt höra var hon befann sig.

    Ett andetag. Hon öppnade ögonen igen, lyssnade noga. Ja, visst var det någons dova andetag som hördes, och det var inte hennes egna. En halv sekund, och sedan insåg hon. Hon var inte ensam. Bredvid med ryggen mot henne låg en kropp under täcket. En manskropp. Hanna slöt sina ögon snabbt, som om han då skulle försvinna. Poff. Men det gjorde han inte, istället rörde han plötsligt på sig, kliade sig på axeln och fortsatte sedan andas tungt.

    "Det här är inte sant. Att det händer igen!" tänkte Hanna, och kände sig med ens klarvaken. Med försiktiga rörelser steg hon ur sängen och trippade på tå medan hon letade efter sina kläder.

    Vad hade egentligen hänt igår? Hon och Camilla hade varit på fest, de hade delat en flaska tequila, men sen var allting svart. Hon förbannade sig själv för att hon inte mindes.
    Ljudlöst smög hon fram till dörren, öppnade den, och gick ut.

Han kallades klamydiamannen. I alla fall om man skulle tro på de rykten som cirkulerade på stan. Och Hanna hade haft sex med honom. Om hon skulle tro på vad Camilla berättat för henne dagen efter festen.

    Själv hade Hannas minne stora svarta hål. Fastän hon tusen gånger hade tvingat sig själv att tänka så kunde hon inte komma underfund med det. Det var som om hon stod i ett kolsvart rum där djävulen själv stått vid strömbrytaren. Tänd, släck, tänd släck. Men djävulen var nog egentligen hon själv. Och den där förbannade tequilaflaskan som kumpan. Och nu satt hon här i ett väntrum, med en gnagande ångest i kroppen som hennes stackars naglar fick ta smällen för.

    Camilla hade inte direkt gjort saken bättre. Hon hade glatt återberättat kvällen och talat om hur roligt hon minsann hade haft det. Om hur hon dessutom vetat om att det var klamydiamannen Hanna hade gått upp till sovrummet med. Men vadå? Hanna måste ju kunna ta ansvar för sina egna handlingar. Det var trots allt inte första gången hon hade smugit iväg med en kille som haft hennes bröst i ena handen och hennes rumpa i den andra. Gjort är gjort, Camilla kunde inte direkt ha stoppat henne till att ha sex med honom. Eller kunde hon?

    "Hanna Söderkvist". Barnmorskan på ungdomsmottagningen, en liten figur i mjukis liknande kläder och en namnskylt det stod Gun på, kom fram och skakade hand med henne. Hanna följde motvilligt med henne in i det lilla rummet längst bort i korridoren. De slog sig ner på varsin stol. Gun sneglade lite på henne samtidigt som hon rotade i några papper.
    Ångest. "Dumma lilla flicka som super sig full och har oskyddat sex med klamydiamän" tänkte hon säkert. Barnmorskan Gun slutade bläddra bland papperna.

    "Jaha du Hanna, du ville göra ett klamydiatest vad jag förstår". Det högg till i magen. "Ja" svarade hon utan att möta barnmorskans blick. "Fast det är inte därför jag egentligen är här"

    "Jag skulle behöva göra ett graviditetstest". Gun tittade upp mot henne med ögon som sa: "Jaså så du har inte bara smittats med klamydia, du är även på smällen! Ett klamydiabarn!".

    Hanna fick en plastmugg och ett graviditetstest i handen, gick med snabba steg mot toaletten. Låste. Och kräktes i handfatet.

De hade slagit sig ned vid bordet längst in i lokalen. Klamydiamannen, eller Hamid som han egentligen hette satt med armarna i kors mitt emot henne. Hanna hade fått hans nummer av Camilla. Hon hade ringt honom tidigare samma dag och de hade bestämt träff på ett liten chinarestaurang i utkanten av stan.

    Hanna bet omsorgsfullt på sina naglar med hennes blick fäst på den lilla ljuslyktan som stod på bordet mellan dem.

    "Vad var det du ville prata om?" Hamid satt fortfarande med armarna i kors och tittade henne rätt i ögonen. Hon slog ner blicken, rädd att han skulle se det på henne och förstå vad det var frågan om. Tystnad.

    "Hallå?" Hamid såg frågandes på henne. Hon öppnade munnen, men orden låg tryckta bak i gommen likt en skrämd hundvalp, rädd att komma ut.

    "Jag.." började hon "Hamid, jag är med barn". Med ens då hon hörde sig uttala orden önskade hon att hon kunde ta dem tillbaka. Framför hennes ögon spelades ett scenario upp där Hamids ögon formades till smala springor, att han skulle ställa sig upp och skrika åt henne hur fan hon kunde sitta där och med en mening förstöra resten av hans liv. Men Hamid rörde inte en min. Hanna tittade upp, granskade hans tomma ansiktsuttryck.

    "Varför säger du inget?" frågade hon tillslut. "Jaha, grattis får jag väl säga då, eller?". Hanna kände hur hennes kinder blossade upp och ilskan spreds i hennes kropp.

    "Men du är ju pappan!" skrek hon. Paret bredvid henne sneglade på henne. Hamid stelnade till. "Va vad snackar du om? När har vi legat med varandra?".

    "På festen förra helgen!" hennes kinder var nu rödare än den kallaste vinterdagen. Hamid granskade henne och höjde ögonbrynen "Jo tack, jag kan lova dig att jag försökte, men du deckade ju!"

    Hanna kände sig svimfärdig. Hon kunde inte stanna kvar här. Inte med honom. Utan en blick reste hon sig upp, råka välta stolen hon suttit på, och sprang ut genom dörren.

Tårar rullade ner för hennes kinder när hon med snabba steg lämnade chinarestaurangen. Hon tog upp mobilen ur jackfickan, ville ringa en vän. Hon bläddrade i sin adresslista. Anders, Alexander, Aset, Blind date, Billig kille, Björn, Calle, Camilla... Hennes fingrar slutade bläddra.

    Camilla svarade efter tre signaler. Hannas ögon fylldes med tårar och hon skakade i hela kroppen.

    "Vad är det som har hänt?" frågade rösten i andra änden. Hanna berättade. Berättade om mötet med klamydiamannen, om barnet och om rädslan hon kände över att inte veta vem pappan var. Camilla lyssnade, verkade förstå. Hanna ville ha någon som höll hennes hand, som hon kunde luta sig mot och framför allt prata med.

    "Som man bäddar får man ligga". Camillas ton var kall. Hon var inte den utsträckta handen, inte axeln hon kunde luta sig mot.

    Hannas mage förvändlades till ett tomt hål, där i fyllde hon nu all den ilska hon svalt varje gång Camilla vänt henne ryggen då hon behövde henne som mest.

    "Hur fan kan du säga så?" skrek hon. "Du tycker att jag är en jävla slampa, eller hur?"
    Det enda som hördes var en svagt brus på telefonlinjen. Det var som att Camilla inte ens var där. Men hade hon någonsin verkligen varit det?

    Hanna var helt ensam. Det enda hon nu hade var någonting inuti henne, lika stor som en ärta, som hon inte ville ha. Hon stängde av mobilen, ville inte höra Camillas ord som kändes som ett knytnävsslag i ansiktet.

    Vägen framför henne var lång, utan något slut. Hon var påväg någonstans, men hon visste inte var. Kunde inte tänka, knappt andas.

    Hur hon kom hem visste hon inte. Men det spelade inte någon roll. Hon gick in med skorna på och stängde dörren bakom sig i badrummet. En flickas spegelbild mötte henne, men blicken var tom. Hanna öppnade det stora badrumsskåpet och tog fram den gula burken som stått längst in, gömd bakom tandborstarna. De små vita tabletterna fyllde hennes hand. Ett sista andetag tänkte hon, och svalde sedan.

Hon vaknade av en varm hand strök hennes arm. Huvudet kändes tungt, och hon öppnade försiktigt ögonen. Ett vitt tak, med blommor fastklistrade i olika färger såg ner på henne. Hon blinkade några gånger, hade inte sett detta tak förut. Kroppen kändes tung. Hon slöt sina ögon, kände den varma handen igen. Någon satt där bredvid henne. Hon vågade inte titta, rädd för vad hon skulle se. Ett hasande ljud hördes från ett par tofflor gåendes mot henne. En dörr öppnades och stängdes.

    "Har hon vaknat än?" frågade en mansröst.
    "Jag tror det". Hanna vågade titta, och ett par ljusblå ögon mötte hennes. Det var Camilla.

Salongsberusad på en onsdag? Ja faktiskt. Alla i klassen åkte till medborgarplatsen efter skolan för att ta några glas vin och öl och lära känna varandra lite bättre. Var jättetrevligt, särskilt efter det första glaset då alla började spänna av lite och ens rätta sida kommer fram. Jag blev lite pratgladare, eller ja, mycket. Drog historia efter historia om saker jag vart med om. Maria kom förbi på slutet, så då satt vi tillsammans och drog gamla jobbhistorier för alla. Men det var kul, jag hoppas de andra tyckte lika dant eftersom jag kan få svårt att hålla tyst i samband med alkohol.

Efter nån timme skulle resten av klassen vidare till nästa ölhak, men då kände jag att det var dags att dra sig hem. Ska ju trots allt upp vid halv sex i morgon. Jag undrar hur många som kommer försova sig?

Nej, nu väntar sängen!

Jag älskar min nya klockradio! Utan den skulle jag fortfarande ligga kvar i sängen, och förmodligen försova mig. Men tack vare den sitter jag nu här, sjunger till OC låten "I don't wanna beee". Om en timme går bussen, måste sätta lite fart nu!

Ha en fin dag allihopa!