Jag är så trött! Och har sån ångest just nu därför att jag inte är färdig med mitt personporträtt som ska vara layoutat och utskrivet tills i morgon.

Jag har hittills skrivit snart 7000 tecken och är fortfarande inte färdig. Varför ska jag alltid göra sånt här i sista minuten? Har bestämt mig för att vara i skolan i morgon klockan 07 för att hinna färdigt det sista, och det kommer bli ett helvete för mig att komma upp om jag inte går och lägger mig nu!

Varför gjorde jag inte det här igår för? Om jag hade gått kvar i media skulle jag bara ha anmält mig som sjuk imorgon och gjort färdigt det över helgen. Men det funkar inte så längre. Det här är en högskoleutbildning och då måste man vara vuxen och kunna ta ansvar.

Jävla skit.

Tänkte vara hemma igår kväll och slappa då Jonathan ringde och frågade om jag ville gå på bio med honom. Så jag plockade upp honom med bilen och körde till centrum för att se american gangster som visade sig vara bättre än vad jag trodde. Eftersom Jonte jobbar på sf så går han gratis och fixade en skön rabatt till mig. Kvinnan i kassan tittade på hans personalkort och började genast flirta "nej men kan inte du börja jobba här i centrum med oss istället?". Jag stod och lyssnade på hennes fnitter tills jag jävlades och sa "kom nu Jonte, jag vill hångla till reklamen".

Efter filmen skjutsade jag hem Jonathan och vi bestämde då att vi snart ska ha en vinkväll tillsammans med Christian och se, guess what? - sex and the city! (och det var inte min idé). Tydligen vågar äntligen killarna erkänna att de gillar den serien. Men antagligen beror det på att kvinnorna visar brösten ibland.

But still, so cute! Mina grabbar håller på att bli pussys!

Idag bestämde jag mig för att dumpa sopgubben. Det blev visst ingen långvarig relation mellan oss, men å andra sidan klarar jag mig bra utan en kille med talsvårigheter.

Så jag skickade iväg ett sms till honom och skrev att jag inte är intresserad av att träffa honom längre. Jag är trött på att veckla in ett "jag är inte intresserad" till att något jobbigt har hänt, att jag lever i celibat eller att jag precis gjort slut med min pojkvän och inte klarar av att dejta någon just nu. Så jag skrev helt enkelt att jag inte är intresserad, vilket är sant.

När jag hade sänt sms'et kom jag på tanken "shit, killen vet ju vart jag bor och kommer trasha mina sopor och hälla ut dem över hela tomten!"

Men tydligen rörde det honom inte i ryggen utan han svara "jag dejtar ändå en annan tjej så". Om han sa så för att framstå i bättre dar eller om det faktiskt finns tjejer som gillar hans "öh..asså..ja..jaja...jag" vet jag inte. Men jag är glad att slippa ännu en sopa!

Kortfattat. Jag är trött på sopgubben. Människan kan inte prata och blir otroligt ocharmig när han är full och ringer klockan 02.30 på natten och försöker få ur sig "ska, öh..du hem eller? till, till mig öh och sova i hägernäs?".

Saken var den att han skulle upp tidigt och jobba idag och därför inte kunde dricka eller gå ut med mig igårkväll. Men så ringer han mig ändå sen på natten och säger att han fastnade på tegelbruket! Vad är grejen med män som passerat 25 sträcket och fortfarande hänger på tegel!? Och vad är grejen med alla mesiga män som jag alltid lyckas stöta på av någon anledning!?

Som igår när jag, Maria, Dominik, Fanny och Jonas hamnde på klubben Esque. Ett riktigt schysst ställe med bra techno/trance musik. Så det första jag gör är att spana in en söt kille som står och hänger med sin kompis vid ett bord bredvid baren. Eftersom jag fortfarande tycker (och gillar) när det är killen som tar initiativet att gå fram och prata med tjejen, eller i alla fall gör något som tyder på att han är intresserad, så står jag där och väntar på att något ska hända. Men det enda som händer är att vi står och söker ögonkontakt med varandra och strosar runt varandra utan att ta tag i saken.

Så efter någon timme när vi båda står och dansar bredvid varandra på bottenvåningen så ger jag upp min stolthet och vinkar till mig honom. Och han var så där söt och trevlig som jag hade förväntat mig. Hette Tom, var 28, bodde på lidingö, jobbade med mordutredningar inom polisen och erbjöd mig en drink. Men, han var så jäkla ospännande och mesig.

Jag försökte hetta upp samtalet lite med att säga att jag gillar poliser, eller snarare män i uniform, och han nappa inte på nånting. Han satt bara och log sött.

Därför satt vi resten av kvällen och pratade om allvarliga samhällsproblem och diskuterade politik. Tror ni vi bytte nummer? Nej, för jag flydde till toaletten men gick istället hem eftersom jag inte skulle palla en dejt med honom där vi sitter och disskuterar varför flodvågskatastrofen faktiskt inträffade, och varför den svenska regeringen inte gjorde bättre i från sig, och hur det kommer sig att blablablablabla.

Och sen när jag sitter på tunnelbanan hem då, så ringer sopan (som vi nu kallar honom), och stakar sig i fem minuter för att få fram att han vill att jag ska sova hos honom. Ne..Nenene..nej..TACK!

Jag behöver en man med lite stake i sig!
Som Jonas sa: "Malin du behöver en kille som sätter dig på plats!" och som Maria fyllde i "inte någon som du behöver ta hand om".

Vart finns ni med lite självförtroende och charm men som inte har några pyskoex eller drygar er för att ni vet om att ni ser bra ut? Ring mig!

Idag var dagen med stort S - soptömning! Och dum som jag är försover jag mig självklart och får göra iordning mig på fem minuter för att hinna med tåget. När jag sitter och knyter mina vinterskor i hallen kommer mamma smygandes och säger "sopbilen står här utanför nu" och ler retfullt.

Så jag springer ut, möter bilen och en kille som inte är min sopkille jag spanat in. Men när jag passerat bilen ser jag hur han plötsligt dyker upp - men han ser mig inte! Så snopet traskar jag vidare och är irriterad på att vi inte kommer att ses fören nästa torsdag igen.
 
Men så hör jag när jag gått en bit hur den andra sopkillen säger till den andra "men var det hon? Spring efter och hälsa!". Men han sprang aldrig efter.

Så jag ringer Charlotte som jobbar på dagiset lite längre ner på vår gata och berättar om händelsen. Så vi bestämmer att hon ska springa ut med en lapp till honom när han kommer och tömmer dagisets sopor.

Sagt och gjort, sopbilen stannar där och den andra killen kommer och tömmer, och då ger Charlotte honom en lapp där det står mitt namn och mobilnummer och säger åt honom att ge den till sin kompis. Magnus, som min sopgubbe heter kommer då fram till Charlotte och hälsar och hon säger att lappen är från "tjejen som han möter på morgonen varje torsdag".

Carlotte ringer upp mig sen och fnittrar om händelsen och sa att han var jättesöt och inte alls stammar som jag trodde han gjorde när vi pratade förra veckan.

Så när jag sitter på tåget påväg tills skolan får jag ett sms från Magnus, "God morgon. Hade du bråttom i morse? :-)?" och sen skrev han att han var tvungen att jobba vidare men att han skulle höra av sig senare idag.

Hihi jag är barnsligt glad! Och nu har jag snokat upp honom på facebook och fått reda på att han är 82a och bor i hägernäs. I like!